Hur delades året in
•
Vem uppfann vår tidsindelning?
Vår tidsindelning har tillkommit under flera tusen år. Babylonierna i det nuvarande Irak införde för omkring 4 000 år sedan en kalender i vilken tiden var indelad i år, månader och veckor.
Babylonierna tog sin utgångspunkt i de stora himlakropparnas rörelser.
Året var den tidsrymd som jorden behövde för ett varv runt solen, och månaden den tid det tog för månen att fullborda ett varv runt jorden.
Sjudagsväckan härstammar från rymden
Babylonierna kände till totalt sju himlakroppar – solen, månen, Mars, Jupiter, Merkurius, Venus och Saturnus.
Även om vår uppdelning av veckan är helt oberoende av astronomiska fenomen utgjorde sannolikt de sju kända himlakropparna bakgrunden till sjudagarsveckan.
Dagen är den tidrymd då solen befinner sig över horisonten. I forntidens Egypten delades den ljusa delen av dygnet upp i timmar med hjälp av solur. En tolftedel av den ljusa dagen kallades "hora", timme.
•
Tideräkning
Tideräkning handlar om att mäta och ange tiden genom att utnyttja enkelt mätbara astronomiskaperioder.
Kronologi (från latinchronologia, från antik grekiska χρόνος, chrónos, "tid"; och -λογία, -logi) är läran om tidsindelning och tideräkning. "Kronologi" betyder även tidsföljd, till exempel i uttrycket "kronologi över Sveriges regenter".
Tideräkningen utgår från den tid det tar för jorden att rotera runt sin egen axel, så att en given punkt åter vänds mot solen. En sådan rotation benämns dygn. Det tar 365,2422 dygn för jorden att fullborda ett varv runt solen. Denna tid kallas ett naturligt år.
Vid tideräkningen använder man endast kalenderår, det vill säga år med hela antal dygn. Detta betyder att ett kalenderår antingen har 365 eller 366 dygn. Det senare fallet kallas skottår och inträffar vart fjärde år med vissa undantag (se julianska och gregorianska kalendern).
I statistiska sammanhang rubbas det mönstret och regelbundenheten om inte alla år
•
Att dela in dygnet i 24 timmar har inte alltid varit självklart. Det infördes omkring år 150 e.v.t. i Alexandria, av den tidens främste astronom, Klaudios Ptolemaios. Han gjorde också timmarna lika långa. Tidigare hade de fördelats på natt och dag, vilket innebar att nattens timmar blev kortare än dagens.
Romarna delade däremot in dygnet i 18 delar, med början klockan sex på morgonen enligt vårt sätt att räkna. Islänningarna gick också sin egen väg. De valde att dela in dygnet i åtta delar, kallade eiktar, åttondelar. De började klockan 4.30 och var kopplade till framför allt måltider. Även halva eiktar användes.
Dessförinnan var det inte så noga med tiden; den gick sin gilla gång utan större precision. Det räckte gott med vinter, vår, sommar och höst samt morgon, middag, kväll och natt. ”Man åt, drack och slog ihjäl varandra utan att behöva titta på klockan eller i kalendariet”, skriver Lars Olof Lodén i sin bok Tid (1968).
Året delades in i tolv månader à 30 dagar, vilket g