Hur långt reser ekrötter
•
Faunadepåer för ekoxe
Syftet med faunadepåer är att man helt enkel tillför död ved till naturen. Detta är ofta en bristvara eftersom man städar för bra efter sig i skogen när man avverkar. För att vissa arter av insekter ska trivas behöver det ligga kvar grenar och stockar som får multna ner på naturligt sätt. Detta gynnar även fågellivet eftersom många fåglar äter insekter.
Den depå som syns på bilden är en modell som passar ekoxen särskilt bra eftersom ekoxen normalt lägger sina ägg i rötterna av döda grova ekar. Därför har vi grävt ner stående ekstockar för att efterlikna de döda ekrötterna. Anledningen till att man gynnar just ekoxen lite mera i detta fall är att ekoxen förr var ganska vanlig i Nybrotrakten men har minskat de senaste 50 åren. Ekoxen är fridlyst på grund av att dess naturliga miljö är på väg att försvinna i hela Europa. Ekoxen trivs i öppna hagar och betesmarker i odlingslandskapet med fristående grova ädellövträd och då främst ekar.
Klockarängen är ju en rest
•
Cykelproducerad rotröta, finns den?
Jag kan bara berätta vad jag hör om rotröta och slitage på rötter kring leder, bland mina grannar och andra markägare som (liksom jag) äger eller arrenderar skogsmark i Vallentuna. Ingenting är vad jag hör om det.
Som det skrivits om i diverse trådar här tidigare så finns det ett rätt stort problem med terrängkörning i skogarna här. Det bullrar, stör och sliter sönder stigar och leder. Det finns en hel del upprördhet bland skogsägarna, men det handlar bara om att det blir fult och svårframkoligt och stör folk, vilt och jakt. Inte en enda gång har jag hört någon som varit orolig för rotröta som resultat av endurokörningen.
Det är mycket möjligt att det går att få till rotröta genom att cykla sönder rötter, men det är så långsökt att det blir tramsigt. Så den dagen det argumentet kommer från en markägare får vi väl helt enkelt be om något som stöder det påståendet. Och då något mer handfast än ett minne av en tråd där någon kanske trodde sig ty
•
EK e4k, sbst.1, r. l. f. (m. J. G. Oxenstierna 2: 93(1796, 1806; i personifikation), Rydberg Sing. 40(1865; uppl. 1876 f.), Heidenstam End. 10(1889), Forsslund Arbet. 119(1902)); best. -en; pl. -ar ((†) -er Hes. 6: 13(Bib. 1541), Trozelius Rosensten 2(1737), Vg. fornm. tidskr. I. 6—7: 41(i handl. fr. 1755)).
Etymologi
[fsv. ek, f., motsv. d. eg, nor. dial. eik, isl. eik (äv. i den allmännare bet. ’träd’), f., nt. eke, f., mnl. eike, m. o. f., holl. eik, eek, m., fht. eih, f., t. eiche, f., feng. āc, f., eng. oak; möjl. sammanhörande med lat. æsculus, ett slags ek, o. med vissa gr. trädnamn, t. ex. αἰγίλωψ, ett slags ek; jfr EKA, sbst.,EKE,EKER]
1) träd av släktet Quercus, särsk. Quercus pedunculata Ehrh., stjälkek, sommarek, vanlig ek, o. Quercus sessiliflora Salisb., druvek, vinterek; äv. koll. Var. rer. 56(1538). Må man tilstädie, att bönderne hugge så mygin eek, som the for nöden haffue, till